Papper i papper

Utomjordisk närvaro får mig att vakta min tunga
vaka de i min tillvaro, valla de unga.
En okänd stat blommar på den vilda planeten.
Ingen livsform klarar av deras framgångar, illdåd planeras mot den nykomna minoriteten.
Tillbakadragna dagar spenderas i diverse grottor, ristar in tankesätt fullt uträknade
med hjälp av överlevnadsinstinkten hos råttor.

Toalettpoesi Á la Francisco Franco

urartad, finner fler fel än fem, det tär att härska som satan.
tillbaka i kungatronen av smuts och späck, stannar till för att bilda dynghögar med värdig omkrets.
I min batcave florerar idéer av högsta kvalité, naket exponerar sig mitt bruna öga för att återse.

Tunga skor är inte värda att fyllas ut

Försöker följa upp mina ideal men kan inte säga att det går särskilt bra,
tyngs dock inte ner av några vidare samvetskval.

Har förstått en sak med vuxenlivet och det är att alltid ta allting för givet, även det där första sjumilaklivet. Trodde självständighet skulle innebära starka principer men allt som allt hör jag bara självuppfyllda profeter på spårvagnen när jag glider.

Har det där halvgalna i mig fortfarande, tro inte att jag inte lider. När jag reflekterar över det blir det solljus till respons. Lyckas skjuta hål på tanken av mig som sist i ledet, bortglömd i en källare utan ens medalj i brons.

Förtjänar inte folks respekt men skogar av guld, berg av meskalin. Det förstnämnda är påhittade fasoner av patriarkat, respektlösa svin. Fastnar hursomhelst inte längre i skuggor av solen, tar vara på näringen av värmen, sällskapet och de rytmiska ljuden. Kan jag förbli i denna cirkel av rutiner, muntrare feedback utan att få snefylla av en flaska jack?

Tro fan det.

Toalettpoesi Oslo Rumble in The Jungle

Så nu är vardagsrutinen mer eller mindre tillbaka för gott.
Men att jag fortfarande skriver toalettpoesi förblir understått.
Hur mycket jag än vrider och vänder på jordens alla hörn.
Kommer tarmen ej sluta agera musa tills jag ber min enda och sista bön.

Mobil anteckningar

Efter en tid utvecklar du träsmak från att sitta tyst på andra fiol.
Sakta förstår du tids nog att framgång inte kommer till en missförstådd idiot.
Traska i ditt mörker i hopp om att finna livets mönster.
Ditt banala antagande förblir finna solljus bakom gardinerna på ditt köksfönster.
Utveckla tekniken, behärskningen av sinnet när det når klimax.
Flörtandet med risken att hamna i umgänge med satan går inte längre än tomma löften och skitsnack.
Snart vandrar du alltid ensam oavsett packade salonger, överröstad ångest.
För teorier får tidsschema och dina rum fylls med plats, är det dina fotspår du ser
när blicken kastas bak sista gången.



Med penna och papper förblir jag dödlig.
Inga käppar på spåret när jag åker trikken, selvfölgeligt.
Kanske vandrar ner, samlar in, se solen passera neråt och blossar upp en ganja min.
Stressar varken dag eller natt men när bitarna faller på plats,
finns det inga vägar ut utan att passera galenskapens palats.



Är lika mycket djävul som waits, walker eller stormare.
Änglaliknande gester utförda av ivriga självmordsbombare.
Cyklopatra filar naglarna, överseende med öga för detaljer.
Finner att mellanjorden har värre uppståndelse än spartacus kravaller.
Andas in historien och spotta ut fliser från en narval.
Statshuset skändat med slagord som lockar hundar i hundratal.

Toalettpoesi Señor Psykos

Mimar rytmer, sliter hjärnceller i stycken. Väntar in nästa låt för glömskan
av trycket.

Positionen begravd i sand blandat med vatten, orubblig som nattens ångest efter dagens kramper. Självkänslan framstår oftast minimal men när allt kommer omkring så är det aldrig jag.

I mitt kranium softar Frallan bland fimpar och brus från radion, väntandes på att fylla utrymmet i handen där treudden satt en gång.

Krävs inte mer än en utlösande faktor, när buren inte längre är sluten krävs det mer att driva tillbaka honom än högafflar och brinnande facklor.

Animal Liberation Fronting

Our informants has spoken. Translated a big amount
of sounds in the woods, and it is indeed what we expected but not what we're hoping.

As we evolved, man made his mark on this planet and did not wait for it to make space for him. Industrial revolution seperated human from its nature, turning his arm to steel instead of a meaty limb.

Shit didnt get crazy enough until we started taking advantage of the other guests. What kind of life we've created when flesh becomes style and finesse? What does our morals tell you when some animals are laid to rest for the best of our interest while some becomes cherished house pets?

Now i've got some proof and i see the patterns in their behaviour. The plan is to fulfill the visions about a world not living with such a self-destructable neighbour. Suggestions brought by their own prophecies and saviour.

AQ

Löjligt vita tänder blänker utanför fönstret. ur mörkret träder en dam fram med rykande vapen i båda sina hölster.

hon har en idé om hur livet ska se ut. säger till mig att hon ska leda mig likt en profet, hon säger att hon är utsänd utav gud.

Jag berättar om min uppväxt och hur jag tappat tron på grund av min historia. Jag förväntar mig en logisk förklaring till hennes framträdande men istället briljerar hon med sin gloria.

Försöker förklara för henne att magiska trick och synvillor kan även jag om jag har tillgång till verktygen. Hon ler och säger att även Jesus hade sina tvivel under den sista måltiden.

istället för en uppenbarelse eller insikt får jag intrycket att hon är minst lika förvirrad. De väl valda orden, och det faktum att hon inte faller för mig, får mig inse att hon är allmänbildad.

helt plötsligt blir hon kall och förbannar mig för mina egna olyckor.
säger, om du inte rycker upp dig unge man kommer du inte ha något annat att stödja dig på än kryckor.

jag suckar och tystnar, faller på en kvicksands liknande mark på mina egna bara knän. knäpper mina händer och ber henne stanna vid min sida, jag tolererar inga farväl.

sista jag hör innan hon försvinner i ett moln av rök, är en vind som lämnar mig smakandes på orden: "kom ner tillbaka till verkligheten innan du tappar fästet om dina fötter nere på jorden."

Parentes

Parentes. Jag har lagt märke till vissa ovassa individer, tar sig fortfarande tiden att plagiera den sämsta stilen.

Ryser av tanken att hela huvudet går på skallgång, hör av dig nån gång så ska du jag och min Mike Tyson syndrom göra upp för en omgång.

Efter noggranna observationer drar jag slutsatsen om apokalypsen, förbereder en underjordisk bunker med fresh munch, piratflaggor och tältbyxor.

Flytta på er! du har fötterna nere på jorden, men flyr snabbt upp i flygplan när jag tänder eld på din sida av globen. Slutparentes.

Kärleksstrudel

Finns det något i oss, rent biologiskt, som gör att vi dras till en viss sorts kärlek? Eller är romantik en sorts täckmantel för något som vi alla har gemensamt?

Det här med romantik är intressant. Jag satt och apade mig på sängen, kikade på
The Notebook och tänkte vad som är logiskt och inte. Många sekvenser i den
rullen fick mig att le som en fåne, straight homo tänkte jag men ändå. Något som får mig att le i nästan två timmar är sevärt. I vilket fall som helst så kan jag inte undvika tanken om vad som får mig att klicka? Vad skulle krävas av en annan person för att få mig gå emot mycket av det jag redan har bestämt mig för INTE är logiskt.

Filmen i sig är simpel. I grund och botten handlar den om en ung kärlek mellan två personer som aldrig riktigt dör ut. Intrycket var att det behöver antagligen inte vara såpass mycket mer än ett par som delar en närhet, en känsla av symbios. Man livnär sig på känslan. Den lilla röda säger då plötsligt att det är tråkigt när en idé så som kärlek blir fullkomligt puckad när det exploateras i filmer som klyschor eller själsfränder. Kan man inte bara visa lite uppskattning, massa känslor och vara ärlig med sina begär?

Romantik är en täckmantel för bekräftelse. En nödvändighet i våra liv som tänkande människor. Sentimentala djur.

Moder Jord

(En rolig anekdot var att jag skrev den här på en servett när jag,skitpackad, på mammas 50 års kalas och insåg att jag inte hade något roligt att säga om henne)

Moder jord, ur dig uppstod tre självlärda individer utan gudatro.

Moder jord, även om detta är ett faktum så är det i dina famnar vi finner lugn och ro.

Moder jord, sedan din ankomst i det nordiska landet har marken fått färg och kulturen indianblod.

Moder jord, tack vare dig är jag lyckligt lottad med en syster och en bror.

Moder jord, din klan, familj är för evigt bundna sålänge du leder våran hord.

Moder jord, med din energi kan vi navigera ut ur den mörkaste skog.

Moder jord, även om det kan verka överdrivet så kan vi inte få nog.

Moder jord, tack vare dig kan jag vandra säkert med ett oförstört mod.

Prosit

Tiden lämnar min kropp ibland, jag känner för att slå upp.
Ljuset flyr mitt synfält, när ögonlocken faller ner.
En idiots förklaring kan inte kännas simplare.
När han pratar om att ligga i soffan och vara bakfull.

Signalhornet

Nu är jag här. Det tog mig tid men nu är jag här. Med det vill jag inte läggaför mycket vikt på just min fysiska närvaro i ett annat land, dvs Norge, Oslo. Syftar på en mer abstrakt väg, nykter och närvarande. Dagarna är kanske inte fartfyllda eller överraskande men det ligger en trygghet i luften av att den här gången så kommer jag inte återgå till mitt gamla jag. Det är inte ens möjligt. Med tiden har man lärt sig lite ett och annat angående ens tillstånd...

Vill vara såpass ärlig och säga att jag faktiskt inte kommer ihåg mycket av vad som hänt de 3 senaste åren. Men det tynger som fan verkligen, det blir orealistiskt. För länge har jag låtit mig själv gå på automatik men låter man maskinen i dig kontrollera en, blir det svårt att sätta sig bakom spakarna när man får livslusten tillbaka.
När det kommer till kritan hade (har?) jag tendenser att peka finger på varför jag tänkte och agerade så som jag gjorde. Men nu på senaste tiden har jag inte ens mage att vara arg eller besviken på mig själv. Precis som min familj, vänner, hjältar, fiender så är jag mänsklig. Är inte heller ensam om att tillhöra tellus flock.

Har mycket damm kvar på axeln att borsta av, ibland känns det helt jävla omöjligt. Ibland känns den lättaste vägen som ett öde, andra stunden som en idiotisk deja vú. Det som är tänkt eller menat försvåras i praktiken men bara idéen av förändring skrämmer inte iväg mig längre. Jag frontar, ser över min nuvarande sits, chillar ner, hoppas kunna ta livets motgångar som läxor och ler mer.

Francisco Bravo-Jara