Nu är jag här. Det tog mig tid men nu är jag här. Med det vill jag inte läggaför mycket vikt på just min fysiska närvaro i ett annat land, dvs Norge, Oslo. Syftar på en mer abstrakt väg, nykter och närvarande. Dagarna är kanske inte fartfyllda eller överraskande men det ligger en trygghet i luften av att den här gången så kommer jag inte återgå till mitt gamla jag. Det är inte ens möjligt. Med tiden har man lärt sig lite ett och annat angående ens tillstånd...
Vill vara såpass ärlig och säga att jag faktiskt inte kommer ihåg mycket av vad som hänt de 3 senaste åren. Men det tynger som fan verkligen, det blir orealistiskt. För länge har jag låtit mig själv gå på automatik men låter man maskinen i dig kontrollera en, blir det svårt att sätta sig bakom spakarna när man får livslusten tillbaka.
När det kommer till kritan hade (har?) jag tendenser att peka finger på varför jag tänkte och agerade så som jag gjorde. Men nu på senaste tiden har jag inte ens mage att vara arg eller besviken på mig själv. Precis som min familj, vänner, hjältar, fiender så är jag mänsklig. Är inte heller ensam om att tillhöra tellus flock.
Har mycket damm kvar på axeln att borsta av, ibland känns det helt jävla omöjligt. Ibland känns den lättaste vägen som ett öde, andra stunden som en idiotisk deja vú. Det som är tänkt eller menat försvåras i praktiken men bara idéen av förändring skrämmer inte iväg mig längre. Jag frontar, ser över min nuvarande sits, chillar ner, hoppas kunna ta livets motgångar som läxor och ler mer.
Francisco Bravo-Jara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar