Kära du

Kära markus

Jag har gått igenom ett par faser i livet, men måste erkänna att det jag tillfälligtvis vandrar runt i, slår det mesta. Det är imponerande hur min egna värld påverkar alla sinnen och höjer upp mig till en atmosfär, där jag ifrågasätter alla andra; men inte mig själv. All ära till mina försök att analysera men om jag ska vara ärlig känner jag inte någon större utveckling. Mitt tidsfördriv ligger i olika substanser, helst någonting rök-eller drickbart. Markus, det här är inte ett ärligt samtal, jag har inga intentioner att posta det här brevet, inte en tanke. Jag vill bara berätta hur det ligger till, hur det borde vara och vill inget annat än starta om på nytt. Dagarna går ibland som en berg och dalbana, topparna är överdrivet bra medans dalarna sjukt låga. Min såkallade talang verkar vara det enda jag kan livnära mig på, min personlighet stinker idioti och långt bort ifrån någon som skulle kunna beskrivas som "trevlig att umgås med". Ibland får jag höra att jag är ärlig men det har en positiv betoning. Ibland undrar jag hur ärlig jag vill vara. Jag känner inte riktigt att det ligger i tiden, för det mesta ligger jag på en soffa utmattad och sliten.

Markus! förstår du min frustation? Jag är ett barn av vår tid men desto äldre jag blir, desto mer tappar jag fästet om mig själv. Markus, du tror väl inte att jag är ledsen? Varför skulle jag vara det? Det här är inte en depression, det här är tamejfan värre, det här ÄR frustation över ingenting. ingenting som blir mindre ingenting för varenda sekund som går. Bevingade ord kan jag, även hjälpa folk omkring mig. Jag kan säga till en flicka att hon är värt allting, att jag älskar henne och verkligen tråna efter henne men ack, jag har det inte i mig. Ty jag är en dåre Markus, eftersom jag inte är ärlig.

Det är en lögn.

Toalettpoesi artikel nr.14#

Att lätta på hjärtat är som att spela tennis eller rysk roulette
du förgiftar en klaff för mycket men tar hem spelet 6 gånger och vinner ett set.
om du inte har en pacemaker får du önska dig att Iphonen funkar som en defibrillator
så se till att hålla käften nästa gång du bitchar om rökare för slumpen har inga vanor.

Konstruktiv kritik gentemot liv i kris

Kriser är en klyscha. För mig innebär "kriser" en idé som legat och kokat under en lång period men aldrig riktigt
poppat fram. "Krisen" och dess efterföljder är resultat på vad du egentligen velat göra eller bli.

Man kan mer eller mindre säga att många omkring mig befinner sig mitt i sprickan av en kris-klippa. Alla försöker
vi hålla oss fast i det som vi kan och känner oss trygga med, men inser att vi kommer längre ifrån tryggheten.
Jag lever bland samtal om flytt, förändringar och framtid. Desto mer ingående samtalen blir, desto mer inser man att man kanske klarar sig bättre själv? Ovärd känsla.

Dessa tankar återkommer när jag låter mig själv vara seriös en sekund. Jag tänker: "Vill inte folk lika mycket som jag?". Tydligen vill alla något liknande men det händer ingenting ändå. Är vi en dålig kombination? Även när jag är ensam och ska göra någonting då det inte behövs något mer sällskap så ligger jag efter. Saknar jag motivation?
Nej. Min drivkraft ligger mest troligen i misslyckanden. Inte så absurt som det kan låta utan mer att känslan av att du inte har någonting att förlora längre är otroligt drivande. Även om det finns ett antal saker du aldrig släpper (familj) så har jag lättare för att ta mig upp på fötterna igen efter känt mig som sämst.

Innan jag drar några förhastade slutsatser känns det som om ensamvarg mentaliteten inte är helt tokig.
Grejen är att jag visste att jag inte skulle vara 16 år för resten av mitt liv. Folk kommer att flytta och försvinna
men jag hade velat ha det i min egna takt.

Det här är ingen kris. Det här är livets gång i en såpass långsam rörelse
att man kan känna årsringarna fullbordas om man snuddar med fingertopparna mot varandra.

In vitro (I glas)

Klarspråk har inte varit min starkaste sida,
men om jag skulle ta och omfamna det skulle ni vara de enda som skulle få lida,
för strax brevid min sida, existerar varken änglar eller demoner.
utan en vitmålad man som vill inget hellre än se världen i lågor.
mental terror! jag skickar telepativågor i överflöd,
du drunknar i en tsunami och blir utsatt för brott mot griftefrid inte långt efter din död.
placerar mig gärna i folks situation vilket leder till en hälsosam människosyn;
alla med gemensam tro om livets mening förtjänar inte all denna mänskliga hysterin.
Ibland lämnar jag marken till mitt orosmoln i högre höjder, leker med iskristaller som stålmannen tills jag skakat av mig mina mänskliga efterföljder.
Leker med tanken att någon någonsin skulle vilja föreslå, följa med och begå, det största misstaget någon vågat sig på.
Att tid är irrelevant och ta dig gärna stunden att förstå, innan någon annan gör det åt dig och du saknar tiden då dina problem var små.