Konstruktiv kritik gentemot liv i kris

Kriser är en klyscha. För mig innebär "kriser" en idé som legat och kokat under en lång period men aldrig riktigt
poppat fram. "Krisen" och dess efterföljder är resultat på vad du egentligen velat göra eller bli.

Man kan mer eller mindre säga att många omkring mig befinner sig mitt i sprickan av en kris-klippa. Alla försöker
vi hålla oss fast i det som vi kan och känner oss trygga med, men inser att vi kommer längre ifrån tryggheten.
Jag lever bland samtal om flytt, förändringar och framtid. Desto mer ingående samtalen blir, desto mer inser man att man kanske klarar sig bättre själv? Ovärd känsla.

Dessa tankar återkommer när jag låter mig själv vara seriös en sekund. Jag tänker: "Vill inte folk lika mycket som jag?". Tydligen vill alla något liknande men det händer ingenting ändå. Är vi en dålig kombination? Även när jag är ensam och ska göra någonting då det inte behövs något mer sällskap så ligger jag efter. Saknar jag motivation?
Nej. Min drivkraft ligger mest troligen i misslyckanden. Inte så absurt som det kan låta utan mer att känslan av att du inte har någonting att förlora längre är otroligt drivande. Även om det finns ett antal saker du aldrig släpper (familj) så har jag lättare för att ta mig upp på fötterna igen efter känt mig som sämst.

Innan jag drar några förhastade slutsatser känns det som om ensamvarg mentaliteten inte är helt tokig.
Grejen är att jag visste att jag inte skulle vara 16 år för resten av mitt liv. Folk kommer att flytta och försvinna
men jag hade velat ha det i min egna takt.

Det här är ingen kris. Det här är livets gång i en såpass långsam rörelse
att man kan känna årsringarna fullbordas om man snuddar med fingertopparna mot varandra.