Kära du

Kära markus

Jag har gått igenom ett par faser i livet, men måste erkänna att det jag tillfälligtvis vandrar runt i, slår det mesta. Det är imponerande hur min egna värld påverkar alla sinnen och höjer upp mig till en atmosfär, där jag ifrågasätter alla andra; men inte mig själv. All ära till mina försök att analysera men om jag ska vara ärlig känner jag inte någon större utveckling. Mitt tidsfördriv ligger i olika substanser, helst någonting rök-eller drickbart. Markus, det här är inte ett ärligt samtal, jag har inga intentioner att posta det här brevet, inte en tanke. Jag vill bara berätta hur det ligger till, hur det borde vara och vill inget annat än starta om på nytt. Dagarna går ibland som en berg och dalbana, topparna är överdrivet bra medans dalarna sjukt låga. Min såkallade talang verkar vara det enda jag kan livnära mig på, min personlighet stinker idioti och långt bort ifrån någon som skulle kunna beskrivas som "trevlig att umgås med". Ibland får jag höra att jag är ärlig men det har en positiv betoning. Ibland undrar jag hur ärlig jag vill vara. Jag känner inte riktigt att det ligger i tiden, för det mesta ligger jag på en soffa utmattad och sliten.

Markus! förstår du min frustation? Jag är ett barn av vår tid men desto äldre jag blir, desto mer tappar jag fästet om mig själv. Markus, du tror väl inte att jag är ledsen? Varför skulle jag vara det? Det här är inte en depression, det här är tamejfan värre, det här ÄR frustation över ingenting. ingenting som blir mindre ingenting för varenda sekund som går. Bevingade ord kan jag, även hjälpa folk omkring mig. Jag kan säga till en flicka att hon är värt allting, att jag älskar henne och verkligen tråna efter henne men ack, jag har det inte i mig. Ty jag är en dåre Markus, eftersom jag inte är ärlig.

Det är en lögn.