Kärleksstrudel

Finns det något i oss, rent biologiskt, som gör att vi dras till en viss sorts kärlek? Eller är romantik en sorts täckmantel för något som vi alla har gemensamt?

Det här med romantik är intressant. Jag satt och apade mig på sängen, kikade på
The Notebook och tänkte vad som är logiskt och inte. Många sekvenser i den
rullen fick mig att le som en fåne, straight homo tänkte jag men ändå. Något som får mig att le i nästan två timmar är sevärt. I vilket fall som helst så kan jag inte undvika tanken om vad som får mig att klicka? Vad skulle krävas av en annan person för att få mig gå emot mycket av det jag redan har bestämt mig för INTE är logiskt.

Filmen i sig är simpel. I grund och botten handlar den om en ung kärlek mellan två personer som aldrig riktigt dör ut. Intrycket var att det behöver antagligen inte vara såpass mycket mer än ett par som delar en närhet, en känsla av symbios. Man livnär sig på känslan. Den lilla röda säger då plötsligt att det är tråkigt när en idé så som kärlek blir fullkomligt puckad när det exploateras i filmer som klyschor eller själsfränder. Kan man inte bara visa lite uppskattning, massa känslor och vara ärlig med sina begär?

Romantik är en täckmantel för bekräftelse. En nödvändighet i våra liv som tänkande människor. Sentimentala djur.