Försöker följa upp mina ideal men kan inte säga att det går särskilt bra,
tyngs dock inte ner av några vidare samvetskval.
Har förstått en sak med vuxenlivet och det är att alltid ta allting för givet, även det där första sjumilaklivet. Trodde självständighet skulle innebära starka principer men allt som allt hör jag bara självuppfyllda profeter på spårvagnen när jag glider.
Har det där halvgalna i mig fortfarande, tro inte att jag inte lider. När jag reflekterar över det blir det solljus till respons. Lyckas skjuta hål på tanken av mig som sist i ledet, bortglömd i en källare utan ens medalj i brons.
Förtjänar inte folks respekt men skogar av guld, berg av meskalin. Det förstnämnda är påhittade fasoner av patriarkat, respektlösa svin. Fastnar hursomhelst inte längre i skuggor av solen, tar vara på näringen av värmen, sällskapet och de rytmiska ljuden. Kan jag förbli i denna cirkel av rutiner, muntrare feedback utan att få snefylla av en flaska jack?
Tro fan det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar